Jag hamnar i tankefällor, hjälp!

 

Hej och tack för din fråga. Det låter som att du har tagit dig igenom något mycket svårt, och att du nu står inför en ny fas där gamla rädslor börjar göra sig påminda igen. Det är en väldigt mänsklig reaktion.

Snarare än att det handlar om ett enskilt “problem”, låter det som att du bär på en sårbarhet kopplad till avbrottet och depressionen du gick igenom. Det verkar som att erfarenheten av att behöva pausa studierna – och hur det påverkade dig psykiskt – har satt spår hos dig och nu när du närmar dig examen triggas en oro: “Tänk om det händer igen?”

Det låter som att det du beskriver mindre handlar om din faktiska situation idag (du studerar, klarar dig, närmar dig examen) och mer om en rädsla för att falla tillbaka i ett läge av meningslöshet, ensamhet eller att känna sig “efter”. Med andra ord; du har redan visat att du kan ta dig igenom svåra perioder men din hjärna försöker nu skydda dig genom att varna dig för att det kan hända igen.

Det du beskriver stämmer väl med några vanliga tankefällor – det vill säga sätt som våra tankar ibland förvrids när vi är oroliga eller har varit nedstämda tidigare. Några tankefällor som jag hör i det du skriver och som är vanligt förekommande listar jag här nedan.

1. Katastroftänkande

Du går från en osäkerhet (“jag kanske inte kommer in på master”) till ett värsta scenario: “…då kommer jag hamna i samma mörker igen.” Hjärnan hoppar över alla möjliga mellanlägen (jobb, andra studier, återhämtning, nya vägar). 

2. Allt-eller-inget-tänkande

Det låter som att du sätter upp en ganska snäv bild av vad som räknas som att “lyckas”: Att bli antagen till master blir i tanken det samma som att lyckas medan att inte bli antagen blir till ett misslyckande i tanken. Verkligheten är oftast mer nyanserad än så, men känslan kan göra att det upplevs svartvitt.

3. Jämförelsetänkande

Du beskriver en rädsla för att “ligga efter” och att ha “tappat chansen”. Här finns ofta en underliggande föreställning om att det finns en rätt tidplan i livet, och att avvikelser innebär att man hamnar på efterkälken. Men i praktiken ser människors vägar väldigt olika ut – och pauser, omvägar och återhämtning är oftare norm än undantag.

4. Tankeläsning

Du skriver att du inte orkar med “andras kritik” vilket kan tyda på att din hjärna förutspår att andra kommer att döma dig och att den kritiken skulle vara svår att hantera. Ibland är den här kritiken mer inre än yttre – alltså hur hårt du själv dömer dig.

5. Övergeneralisering

Eftersom du tidigare mådde dåligt i en period när studierna avbröts, finns en risk att hjärnan drar slutsatsen att ”om något liknande händer igen, då blir det likadant.” Men du är inte samma person idag – du har mer erfarenhet, kunskap om dig själv och sannolikt fler strategier.

Det jag ser som centralt i din berättelse är att du tog dig igenom 1,5 år av medelsvår depression och är nu tillbaka i studierna, på väg mot examen. Det säger mycket om din uthållighet, förmåga och styrka – även om det inte alltid känns så. Detta är också det vi faktiskt kan vara säkra på – orostankarna inför framtiden är, just nu i alla fall, just orostankar och inte fakta.

Vad kan du då prova? Hur kan du i stället förhålla dig till din situation och dina tankar. Här kommer några perspektiv att prova:

• Skilj på dåtid och nutid
  Det som hände då var verkligt och tufft – men det betyder inte att framtiden måste se likadan ut.
• Bredda bilden av “vad som räknas”
  Master är en möjlighet, men inte den enda vägen framåt. Det finns ofta fler chanser och andra vägar att prova.
• Möt rädslan som en signal – inte en sanning
  Din oro försöker skydda dig. Den behöver tas på allvar – men inte alltid tas bokstavligt. Orostankar är tankar och behöver inte vara verkligheten. Fundera på vad du kan göra något åt och vad du inte är i makt över att förändra och därför behöver acceptera.
• Fundera över vad du faktiskt behöver om något oväntat händer
  Snarare än att fråga dig “vad går fel?”, fråga istället: “Vad skulle hjälpa mig att må okej om det inte blir som jag tänkt?”

Din fråga om vad som är ditt “främsta problem” skulle jag vilja omformulera till något mer hjälpsamt: Du har varit med om något svårt, och nu försöker du skydda dig själv från att hamna där igen. Det är inte ett tecken på svaghet – utan en produkt av din erfarenhet som gör sig påmind. Och kanske är nästa steg inte att bli av med oron helt, utan att lära känna den, sätta den i perspektiv – och samtidigt fortsätta gå framåt i ditt eget tempo.

Att hamna i svårigheter och fastna i orosspiraler kan vara väldigt tufft. Det finns stöd och hjälp att få. Du kan t ex vända dig till din lokala studenthälsa och undersöka möjligheten till samtalsstöd. Du kan också vända dig till din vårdcentral eller om du är yngre vända dig till ungdomsmottagningen för att träffa kurator eller psykolog.

Jag hoppas att detta svar ger dig någonstans att börja, ta hand om dej.

Med vänliga hälsningar

Kurator/ Leg. psykoterapeut