Hur gör jag för att inte oroa mig när jag inte behöver vara orolig?

Hej och stort tack för din fråga! 

Det du beskriver känner många igen sig i. Det är lätt att spinna iväg i sitt eget huvud när en tanke som triggar vår oro dyker upp. Det är förståeligt att den osäkerheten får oss att vilja ta till strategier för att minska risken att något ska gå fel.  

Många som oroar sig upplever att problemet är just själva orostankarna. Om de slutade att dyka upp skulle problemet vara löst. Ett annat perspektiv är att det inte främst är orostankarna i sig som skapar lidande, utan hur vi svarar på dem. Och här skiljer vi oss åt väldigt mycket.

För vissa människor får tankar om framtida hot inte så starkt fäste.  För andra gör orostankarna ett starkare avtryck. Tankarna tolkas som viktiga och som ett tecken på att något måste göras. Oron anses vara hjälpsam, exempelvis genom att göra oss mer förberedda för framtiden eller minska risken för att vi ska missa saker.

Dessa positiva idéer om oro kan göra oss mer benägna att spinna vidare på orostankar. Även negativa idéer om oro, exempelvis att den är okontrollerbar, kan göra att vi fortsätter att oroa oss mycket. Det kan upplevas som: ”Om jag väl börjar oroa mig så kan jag inte sluta”. Vi kan också känna oro över oron i sig, i stil med “Det kan inte vara hälsosamt att oroa mig såhär mycket!” 

Något som kännetecknar problematisk oro är att vår uppmärksamhet blir oflexibel, så att vi fokuserar mer av vår tid på potentiella hot. Vi kan fastna i att tänka vidare på det som oroar oss, analysera olika möjligheter, hålla utkik efter sånt som kan gå fel, kontrollera eller söka försäkringar, eller undvika sånt som väcker oro.  

Man kan förenklat säga att ju mer tid vi ägnar åt att oroa oss, bevaka möjliga hot och försöka kontrollera våra tankar, desto mer riskerar oron att hållas igång. 

Vad kan man då göra för att oroa sig mindre?  

Ett alternativ är att träna på att förhålla sig annorlunda till orostankar som brukar dra igång mer oro. När du får tanken: "Snart kommer det bli mycket plugg", behöver du inte börja bearbeta den på något sätt. Notera att en tanke har dykt upp, utan att försöka avgöra om den är sann eller viktig. Du behöver varken engagera dig i innehållet i tanken eller försöka få bort den.   

Att försöka trycka undan orostankar brukar inte vara framgångsrikt, eftersom det leder till att du fortsätter att indirekt hålla koll på dem. Då är din uppmärksamhet fortfarande bunden till tankarna, fast på ett annat sätt, istället för att försöka låta uppmärksamheten vandra fritt.  

Istället behöver du öva på att låta orostankar som dyker upp bara få finnas där i bakgrunden utan att ge dem all din uppmärksamhet. Försök att betrakta dem som en av många tankar som kan komma och gå, och försök att därefter återgå till det du gjorde innan tanken kom.  

En liknelse för hur du kan öva på att förhålla dig till orostankar, är att föreställa dig dina tankar som en film som du tittar på. Du är då en passiv åskådare och inte regissören. Din uppgift är inte att bestämma vilka tankar som ska dyka upp eller vad som ska hända härnäst. Låt bara filmen spela utan att försöka styra den. 

Det här är något som går att träna på. Med tiden kan du upptäcka att du har större möjlighet att välja vad du riktar din uppmärksamhet mot än det kanske känns som, och att du kan ha en orostanke i bakgrunden utan att behöva fortsätta engagera dig i den. 

Målet är alltså inte att aldrig få orostankar. Målet är att bli friare att välja var du lägger din tid och energi när tankarna dyker upp. 

När du minskar tiden du lägger på att svara på dina orostankar, får oron mindre plats. Inte därför att hjärnan slutar producera orostankar, utan därför att du slutar behandla dem som något som måste analyseras, lösas eller kontrolleras.  

Många kan behöva stöd från en samtalsperson i arbetet med att förhålla sig annorlunda till oro. På vissa håll erbjuder studenthälsan samtalsstöd, och annars kan personalen där ge dig vägledning om var du kan hitta det stöd du behöver. 

Ta hand om dig! 

Leg. Psykolog