Hur berättar jag för min mamma att jag mår dåligt när jag skäms för att prata om det?
Jag har alltid kunnat prata om mitt mående med min mamma. Men det senaste året har jag skämts för att jag mår dåligt och vågar inte lyfta det. Jag kan prata med andra personer i min omgivning utan skam men jag vill ändå ge henne en heads up om hur läget är eftersom jag flyttat hemifrån. Min familj har aldrig pratat känslor men sen jag började må dåligt i tonåren så kunde jag göra det i alla fall. Jag har en rädsla för att hon ska tröttna på att höra om mitt dåliga mående och ofta när jag kommer hem-hem känner jag mig ganska glad och tillfreds eftersom jag lätt blir sysselsatt då, blir ompysslad och inte är ensam. Ett mående och status som inte alls speglar hur min vardag är. Jag kan dessutom misstänka att hon stundvis tycker saker är jobbiga men det pratar hon aldrig om. Hur ska jag göra? Bara riva av plåstret och berätta hur det ligger till?
Tack för att du delar med dig!
Det låter som att relationen till din mamma är viktig för dig och att du skulle vilja att hon visste lite mer om hur du har det. Samtidigt finns en rädsla för att tynga henne eller för att hon ska tröttna på att höra om hur du mår. Det är förståeligt att det kan göra steget att berätta svårare.
En annan sak som verkar skapa en tröskel är att det kanske känns svårare att berätta när det inte syns på dig hur du har det, men precis som du skriver finns det ingen motsättning mellan hur du mår i din vardag och att du verkar må ganska bra när du hälsar på hemma och får mer sällskap, aktivitet och omsorg.
Det kan vara hjälpsamt att i förväg fundera på vad du framför allt vill att hon ska veta och vad du önskar av samtalet. Vill du främst att hon ska känna till hur du har det? Vill du kunna ringa henne ibland när det är jobbigt? Vill du mest att hon ska lyssna när du behöver det? Att skriva ner några meningar i förväg kan göra det lättare att komma igång.
En bra utgångspunkt är att du inte behöver välja mellan att säga ingenting och att berätta allt. Ett alternativ är att börja i den ände du beskriver här - att du vill ge din mamma en bild av hur du har det sedan du flyttade hemifrån.
Det kan vara bra att välja ett tillfälle när ni har gott om tid och inte blir avbrutna. För vissa blir sådana här samtal mindre laddade om man exempelvis tar dem under en promenad, en biltur eller gör något annat tillsammans. Det går också bra med ett telefonsamtal, eller att skriva något.
När vi pratar med andra så är det bra att ha lite utrymme för att vi inte vet exakt hur den vi pratar med kommer att reagera. Vi har ofta förväntningar, behov och kanske en bild av vilken respons vi hoppas få. Om den andra personen exempelvis blir tyst, börjar ge råd som känns oönskade eller verkar osäker kan det kännas som en besvikelse.
Försök att ha i åtanke att en första reaktion inte nödvändigtvis säger allt om hur din mamma känner eller hur samtalet kommer att kunna utvecklas. Din mamma kan till exempel behöva tid att ta in det du berättar eller helt enkelt vara ovan vid att prata om känslor. Det kan också vara så att hon blir ledsen eller berörd av det du berättar. Det behöver inte betyda att du har berättat för mycket eller att det är fel att du har berättat.
Så när det kommer till att ta steget till att börja prata kanske du på sätt och vis behöver "riva av plåstret". Men när det gäller hur mycket du berättar behöver du inte säga allt på en gång. Du kan snarare likna det vid att öppna dörren lite. Berätta det viktigaste, se hur det känns och låt samtalet fortsätta därifrån.
Du verkar ha andra personer omkring dig som du kan prata med, och det är värdefullt. Om du mår dåligt under en längre tid och märker att det påverkar din vardag mycket, finns det också professionellt stöd att söka, till exempel via studenthälsan eller primärvården.
Ta hand om dig!
Leg. psykolog