Den onda cirkeln

 
 
I en situation där vi behöver tala inför andra aktiveras vår kamp- eller flyktrespons. Det är en överlevnadsmekanism som drar igång när hjärnan uppfattar att det finns ett hot och att vi måste fly eller sätta oss i säkerhet. Att det blir såhär beror på att hjärnan inte kan skilja verkliga hot, som att nästan bli överkörd av en bil, från "tänkta" hot, som att alla kommer att tycka att vi är helt värdelösa när de hör oss tala. Kamp- eller flyktresponsen är hjälpsam i situationer där vi verkligen behöver agera för överlevnad, men förvårar för oss i talsituationen.
 
Vår reaktion innehåller tankar, känslor och kroppsliga förändringar. Exempel på tankar är: “De tycker att jag är dålig” eller “Alla ser hur obekväm jag är”. Samtidigt finns ofta minnen och negativa associationer från tidigare erfarenheter av presentationer. Publiken kan uppfattas som överdrivet kritisk och felsökande. Det bidrar till upplevelsen av ett socialt hot och att vi känner rädsla, skam eller andra negativa känslor. I kroppen kan vi märka hjärtklappning, tryck över bröstet, yrsel, muntorrhet eller att vi svettas.
 
För att hantera obehaget tar vi till olika beteenden. Vissa av dessa kallas säkerhetsbeteenden och syftar till att hjälpa oss att undvika eller minska obehag. Här följer några exempel:
 
  • Be läraren om en annan uppgift
  • Sjukanmäla sig 
  • Tänka ut olika katastrofer i förväg och hur de kan lösas
  • Klä sig på ett sätt som hindrar att rodnad eller svett syns
  • Ha med sig vattenflaska för att hantera muntorrhet och illamående
  • Prata snabbt eller tyst under presentationer
  • Hoppa över stycken i manuset
  • Titta ner i papper och läsa helt innantill för att undvika att se publiken
  • Strunta i att förbereda sig eftersom det känns lättare efteråt att tänka att det inte gick bra eftersom jag ändå inte gjorde mitt bästa
  • Lägga orimligt mycket tid på förberedelser
  • Älta presentationen efteråt
  • Ställa frågor till andra för att försäkra sig om att det inte var så illa

Ett särskilt beteende i samband med talängslan är det vi kallar självfokuserad uppmärksamhet. Med det menas att vi samtidigt som vi försöker fokusera på att presentera något också håller ett öga på oss själva och hur vi tror att vi uppfattas utifrån. “Hur ser jag ut?”, “Vad tycker de om det jag säger?”, “Hur pratar jag?”, “Verkar jag nervös?”  

Säkerhetsbeteenden och självfokuserad uppmärksamhet bidrar till att hålla rädslan att tala inför andra vid liv, trots att vi hoppas att de ska minska vår ångest. De befäster vår negativa bild av situationen, och hindrar oss från att lägga märke till positiv information. Vi tänker att vi klarade situationen med nöd och näppe, tack vare våra säkerhetsbeteenden. Efter en jobbig presentation kan situationen fortsätta att granskas i huvudet utifrån allt som upplevts ha gått fel. Minnet av presentationen färgas av den ångest vi hade i stunden och när det är dags för en ny presentation har vi med oss negativa förväntningar in i situationen. Dessa faktorer samverkar till att en överdrivet negativ bild av oss själva som talare lever vidare. 

 

Våga tala

Introduktion
1. Vad är talängslan?
2. Orsaker
3. Den onda cirkeln
4. Strategier
5. Slutord