Jag vet exakt vad jag behöver göra, men ändå skjuter jag på det ända fram till deadline. Varför gör jag så varje gång?

Hej och tack för din fråga! 

Det låter som att du är ganska less på den här situationen vilket är förståeligt. Många studenter beskriver precis samma frustration: "Jag vet ju vad jag borde göra, så varför gör jag det inte bara?" 

Det kan vara lätt att dra slutsatsen att man är lat, odisciplinerad eller hopplös på att planera. Men oftast är det faktiskt inte där problemet ligger. Att skjuta upp saker, så kallat prokrastinering, handlar sällan om att vi inte vet vad vi har att göra. Tvärtom vet vi ofta precis vad som behöver göras. Problemet är att uppgiften väcker någon form av obehag hos oss. Det kan vara stress, osäkerhet, prestationskrav, rädsla att misslyckas eller känslan av att uppgiften är så stor att man inte vet var man ska börja eller hur den ska hinnas med. När vi skjuter upp uppgiften får vi en liten paus från det obehaget. För stunden känns det lite bättre. Hjärnan lär sig snabbt att undvikandet fungerar som en kortsiktig lösning, även om det ställer till det för oss senare. Detta utvecklas ofta till ett mönster som många människor hamnar i när något känns jobbigt, viktigt eller laddat. Det är mänskligt men inte särskilt hjälpsamt.  

När jag läser din fråga förstår jag det som att du pratar väldigt hårt med dig själv. Formuleringar som "varför lär jag mig aldrig?" och "jag är så trött på mig själv" är något många säger till sig själva när de kämpar med prokrastinering. Ofta är vi mycket hårdare mot oss själva än mot andra. Det är vanligt att tro att det är hjälpsamt att vara hård mot sig själv men tvärtom kan det skapa ännu mer stress och press, vilket gör att vi vill undvika uppgiften ännu mer.  

Kanske kan du prova, nästa gång du märker att du skjuter upp något, att stanna upp och fråga dig: "Vad är det som känns svårt med den här uppgiften just nu?" Den frågan kan ibland väcka lite nyfikenhet. Kanske kommer du fram till att du är osäker på hur du ska börja eller att du är rädd för att det inte ska bli tillräckligt bra? Kanske känns uppgiften för stor eller väldigt tråkig? Ju bättre du förstår ditt eget motstånd, desto lättare blir det att hantera och det ökar chanserna till problemlösning. Här är några exempel på hur du skulle kunna ta nästa steg beroende på vad du kommer fram till hindrar dig: 

Osäker på hur du jag ska börja – börja ändå, du kan alltid justera i efterhand, om instruktionerna är otydliga be en kursare eller lärare förklara. 

Rädd att det inte ska bli tillräckligt bra – börja ändå, låt orostanken vara, den är inte hjälpsam just nu.  

Uppgiften känns för stor eller tråkig – börja ändå, bryt ner i små delar och ta en liten del i taget, jobba på timer t ex 25 minuters fokuserat plugg och 5 minuters paus. 

Många tror att lösningen är att hitta mer motivation. Men motivation är något som kommer med handling, något som vi skapar när vi tar små steg mot det som känns viktigt för oss. Att sänka tröskeln för att ta ett första steg kan hjälpa. I stället för att tänka att du ska skriva på uppgiften hela kvällen kanske målet kan vara att öppna dokumentet och skriva fem meningar.  

"Att göra det ändå" kan upplevas provocerande, men det finns inte riktigt någon annan genväg. Kanske behöver du inte vänta på att obehaget ska försvinna eller mildars, kanske är det snarare så att obehaget mildras i takt med att du trots känslor och tankar gör det som du tycker är viktigt. 

Att du är frustrerad är ett tecken på att du vill hitta ett annat sätt att göra saker på. Det är en bra utgångspunkt för förändring. Tidigare misslyckanden behöver inte innebära att det kommer att se likadant ut i framtiden. 

Här på studenthälsa.se hittar du en massa tips, expertråd och självhjälpsmaterial att ta hjälp av och prova. Det är först när vi provar som vi vet om det fungerar, och ofta behöver vi prova samma sak många gånger för att se om det verkligen hjälper. Känner du att du vill prata med någon, t ex kurator eller psykolog, så finns det ofta möjlighet till detta på din lokala studenthälsa. Ibland erbjuds det också särskilda grupper som stöd i att bryta uppskjutande. 

Jag hoppas att detta svar gav dej någonstans att börja. 

Vänliga hälsningar 
Kurator/ Leg. Psykoterapeut