Hur kan jag minska ångesten som gör det svårt att gå utanför hemmet?
Jag är normalt en mer introvert person, men senaste året har jag utmanat mig själv till att kliva utanför boxen och vara med på fler studentaktiviteter. Jag har engagerat mig i ett eget projekt och flyttade även. Det har varit kul, men tröttsamt, och mitt i allt fick jag det värsta matförgiftningen jag varit med om. Efter det har det lett till extremt svår ångest (illamående, tvångstankar etc.) över att lämna hemmet, som jag ändå pushade igenom över en mycket stressig sommar. Även om det långsamt blivit bättre och mer hanterbart, är jag frustrerad över att konstant bli överväldigad och rädd över att behöva gå utanför dörren. Vad kan jag göra för att förbättra och fortsätta lindra ångesten?
Hej!
Tack för ditt mail!
Det första som slår mig när jag läser din fråga är hur imponerad jag blir över din kämparanda. Att utmana sig själv och kliva utanför boxen kräver mycket av en som människa. De sakerna du beskriver som att flytta, gå på studentaktiviteter och engagera sig i olika projekt är stora förändringar som kräver mycket kraft.
Det låter som den svåra matförgiftningen verkligen påverkade dig negativt och gjorde dig sårbar. När kroppen bli sårbar och trött kommer ofta de svårigheter vi kämpar med upp och blir större. Det är helt normalt och är likadant för alla människor; för vissa är det som för dig ångest och oro, för andra kan det vara ilska eller nedstämdhet.
Din fråga är hur du kan få må bättre och få mindre ångest i de här situationerna. Det du gjorde under våren är väldigt likt det som man rekommenderar när man behandlar ångest. Att utsätta sig för saker som är svåra, men viktiga för en, och att då se att man klarar dem och med tiden brukar saker bli lättare och man lär sig hantera dem. Ett råd skulle alltså vara att fortsätta med det du gör men jag får också tankar kring att det kanske skulle vara hjälpsamt för dig att få professionellt stöd när du gör detta. Även om du har lyckats, och kämpat på eget håll, så finns det hjälp att få och ofta är det hjälpsamt att få stöd under processen.
Samtidigt är det viktigt att som sista sak säga att vi ofta har en bild av hur man ska vara eller förväntas vara. Att utmana sig och förändras kan vara jättebra men det är också viktigt att det grundar sig i att du vill det här och att det inte är förväntningar från omgivningen. Exponering, som är terapeutspråk för att utmana sig, ska alltid grunda sig i att det är en själv som vill kunna göra saker. Så låter det i och för sig på ditt mail men det tål alltid att nämnas då vi träffar många studenter som beskriver en förväntan på hur man ska vara inom studentlivet som är väldigt snäv.
Med det sagt så beskriver du att det är svårt att komma ut genom dörren och det är något annat än att vara introvert. Att stanna hemma ska vara ett val som man gör för att man föredrar det snarare än att det känns för svårt att gå ut genom dörren. Jag tänker därför att det låter som att det är viktigt att du arbetar på det sätt som du gjorde under våren, med att gradvis utsätta dig för aktiviteter och testa nya saker. Men jag välkomnar dig också varmt att ta kontakt med Studenthälsan i den stad du bor i där du kan få råd och stöd kring hur kan göra detta. Vad för stöd som erbjuds ser lite olika ut på olika håll i landet – men man kan alltid få guidning kring vart man kan vända sig så att du inte behöver dra i allt detta själv.
Ta hand om dig!
Kurator