Den onda cirkeln

Talängslan kan förstås utifrån att en situation där vi behöver tala inför andra aktiverar vår kamp- eller flyktrespons, som i grunden är en överlevnadsmekanism som drar igång när hjärnan uppfattar att det finns ett hot som gör att vi måste fly eller sätta oss i säkerhet. Att en talsituation kan aktivera en kamp- eller flyktrespons beror på att hjärnan inte kan skilja på verkliga hot mot vår överlevnad, som till exempel att nästan bli överkörd av en bil, och "tänkta" hot, som till exempel att alla kommer att tycka att vi är helt värdelösa när de hör oss tala. Kamp- eller flyktresponsen är hjälpsam i situationer där vi verkligen behöver agera för att överleva, men förvårar för oss i talsituationen.

Vår reaktion innehåller tankar, känslor och kroppsliga symtom. Exempel på tankar som dyker upp är: “De tycker att jag är dålig”, “Min presentation är verkligen usel” eller “Alla ser hur obekväm jag är”. Utöver dessa tankar och tolkningar av situationen finns ofta också minnen och negativa associationer från tidigare negativa erfarenheter i samband med presentationer. Publiken kan uppfattas som överdrivet krävande, kritisk och felsökande. Det kan bidra till en stark upplevelse av socialt hot och att vi känner oro, skam eller andra negativa känslor. I kroppen kan vi märka sånt som hjärtklappning, tryck över bröstet, yrsel, muntorrhet eller att vi svettas.

För att hantera obehaget tar vi till olika beteenden. Vissa av dessa kallas säkerhetsbeteenden och syftar till att hjälpa oss att undvika obehag, eller att minska obehaget om det inte går att undvika. Här följer några exempel:

Be läraren om en annan uppgift
Sjukanmäla sig
Tänka ut olika katastrofer i förväg och hur de kan lösas
Prata väldigt snabbt eller väldigt tyst under presentationer
Hoppa över stycken i manuset
Titta ner i papper och läsa helt innantill för att undvika att se publiken
Strunta i att förbereda sig tillräckligt eftersom det kan kännas lättare efteråt att tänka att det inte gick bra eftersom jag ändå inte gjorde mitt bästa.
Lägga orimligt mycket tid på förberedelser
Älta presentationen efteråt
Ställa frågor till andra för att försäkra sig om att det inte var så illa

Ett särskilt beteende i samband med talängslan är det vi kallar självfokuserad uppmärksamhet. Med det menas att vi samtidigt som vi försöker fokusera på att presentera något också håller ett öga på oss själva och hur vi tror att vi uppfattas utifrån. “Hur ser jag ut?”, “Vad tycker de om det jag säger?”, “Hur pratar jag?”, “Verkar jag nervös?”

Säkerhetsbeteenden och den självfokuserade uppmärksamheten bidrar till att hålla rädslan att tala inför andra vid liv, trots att vi hoppas att de ska minska vår ångest. Anledningen är att de förstärker vår subjektiva negativa bild av situationen, och hindrar oss från att lägga märke till positiv information. Vi tänker att vi klarade situationen med nöd och näppe, tack vare våra säkerhetsbeteenden. Efter en jobbig presentation kan situationen fortsätta att granskas i huvudet utifrån allt som upplevts ha gått fel. Minnet av presentationen färgas av den ångest vi hade i stunden och när det är dags för en ny presentation har vi med oss negativa minnen och förväntningar in i situationen. Sammantaget samverkar dessa faktorer till att en överdrivet negativ bild av oss själva som talare lever vidare.

Våga tala

Introduktion

1. Vad är talängslan?

2. Orsaker

3. Den onda cirkeln

4. Strategier

5. Slutord